Artikelserie: Polisen, vittnesmål från insidan
Snö utanför fönstret och ett nytt år har precis tagit sin början. I nästan två hela år har Sverige och världen nu levt med en så kallad pandemi. Den har påverkat alla mer eller mindre. Först kom oron, frågorna och inga svar. Vad var detta? Hur skulle det hanteras och vad kunde vi göra själva?
Jag var aldrig särskilt orolig för egen del. En del av mitt yrke är att hantera stress och oro, att hantera svåra och hastigt uppkomna situationer och att hålla huvudet kallt i alla lägen. Men jag tänkte givetvis på andra i min omgivning som kunde drabbas. Det stod snabbt klart att framför allt äldre och vissa riskgrupper med underliggande sjukdomar var de som såg ut att drabbas hårdast. Bilder från andra länder kablades snabbt ut och även om Sverige var hyfsat förskonat till en början förstod vi att vi nog skulle bli tvungna att hantera detta på något sätt.
Hanteringen blev enligt min uppfattning till en början ganska mänsklig. I alla fall i Sverige. Det var som att vi höll rädslan stången. Vi agerade inte i panik, vilket är det vanligaste när förnuftet förlamas av rädsla. Vi hade restriktioner men livet kunde ändå fortsätta, om än i långsammare takt. Du kunde som jag ser det faktiskt välja om du ville dras med i den värsta hysterin eller hålla distans till den.
Det handlade egentligen bara om att inte titta på varenda nyhetssändning eller läsa de stora rubrikerna på våra stora dagstidningar. För de ville åstadkomma en reaktion hos medborgarna. Om det är något jag lärt mig under mina 20 år som polis så är det att det aldrig presenteras en sanning, utan alltid en vald sanning. Den sanning som bäst tjänar syftet och syftet är alltid att sälja. Det heter kanske att de ska låta folket veta sanningen och så vidare men i verkligheten skriver de i princip det de känner för och sällan det som faktiskt har hänt eller uttalats. Jag har blivit felciterad så många gånger. Händelser som jag själv varit med om och läst om efterhand, men knappt känt igen när det återgetts i media. Så tokig är den alltså. Nyhetsrapporteringen.
Så för mig har det alltid handlat om att söka information från många olika källor. Även källor som kan anses vara mindre trovärdiga, men som ibland ändå har en mer realistisk och sanningsenlig bild av det som hänt. Det är som en gedigen polisutredning. Man måste lyfta på alla stenar och söka sin information överallt. Det går inte bara lyfta på några och sedan vara nöjd, för så löser vi inga brott. En äldre erfaren mordutredare sa en gång till mig som ung polis: ”Det finns ingen slump. Om något verkar märkligt så är det märkligt och ska undersökas närmare”. Det var den känslan som tidigt uppstod i mitt huvud när pandemin drog in över världen. Den känslan har förstärkts allteftersom tiden gått och restriktionerna blivit fler.